En bild säger mer än tusen ord

Jag kan inte riktigt bestämma mig för hur man borde reagera när man får ett mejl med en länk till den här bilden. Med ett oproportionerligt raseriutbrott följt av lite spydigheter och ett nervöst sammanbrott som avslutning? 

Och jag skulle vara unstable and bitchy? Hah!

Intresseklubben antecknar

I maj kom några av mina juridikvänner och jag på att vi skulle starta en bokklubb. Än så länge har vi bara hunnit med en träff, och eftersom vi började med Harper Lees s.k. mästerverk blev jag då illa tvungen att göra en Maria Montazami och komma enbart för snacksen och sällskapet. De andra två böckerna som vi valde ut i våras har jag dock bekantat mig med en aning.

Harper Lee: To Kill a Mockingbird

Ett juristbörjan som jag borde älska den här boken, som lär ha fått många att intressera sig för en karriär inom juridiken, men efter 60 händelselösa sidor erkände jag mig besegrad och TKAM förpassas till historien som den enda bok jag inte förmått mig läsa ut. De andra medlemmarna i bokklubben hävdade vänligt men bestämt att boken var bra. Och 30 000 000 miljoner sålda exemplar talar väl sitt tydliga språk. Därtill är Harper Lee Pulitzer Prize-vinnare. Så det finns en liten, liten risk att det är jag som inte är tillräckligt intellektuell för en bok som denna.

Franz Kafka: The Trial

En bok för alla pretentiösa människor som sätter stort värde i att känna till de s.k. klassikerna. Med andra ord är detta en bok i min smak. En aning surrealistisk skildring av ett korrumperat rättssystem. Lättläst, tankeväckande och kul! Om det sista är avsiktligt eller inte förblev oklart för mig. 

Gregory Maguire: Wicked

Den är grön, så den måste vara bra.

Min katt - en katt med stil

Familjens katt och jag är olika på de flesta sätt, t.ex. så älskar hon att jaga och vara ute för nätterna medan jag är en kräsen vegetarian som helst håller mig inomhus när det är mörkt. Men en sak har vi gemensamt - vi tycker båda om Veronica Maggio.

 

Konstens natt

Nog är det allt bra underbart att jag ska få studera i minst 3 ½ år till (OBS: ingen ironi)! Igår var jag på Konstens natt i Vasa och kom därmed hem runt ett. Skulle jag ha kommit hem samma tid under skolåret så hade jag garanterat haft storslagna planer inför följande dag och väckning 6.00, men likväl hade jag somnat tryggt förvissad om att jag då klockan ringer kan kasta telefonen i väggen och somna om. 

När de första tonerna i Morning has broken ljöd i morse hade jag inget annat alternativ än att lämna sängen och kravla mig iväg till arbetet. Jag har alltid påstått mig vara en morgonmänniska, men efter att idag nästan ha somnat med maskaraborsten i handen och ena ögat omålat är jag beredd att ompröva påståendet. 

Konstens natt var hur som helst väl värt ett besök, dagens enorma trötthet till trots. Kvällens bästa var definitivt Amélie goes to Belgrad, en niomannaorkester som på flaket av en veteranlastbil spelade musik från Balkan. Att jag tycker om Balkanmusik kom som en överraskning även för mig själv.

Spontanitet

Förutom stresstålighet finns det också en annan sak som jag tror att jag borde jobba med för att verkligen trivas med mina utbytesstudier. Nämligen spontanitet. Inte det enklaste om man frågar mig. Jag är ungefär lika spontan som en 80-årig pensionär - helst vill jag ha allt planerat flera dagar på förhand. Denna, för andra säkerligen mycket irriterande egenhet, hade jag i sommar tänkt arbeta bort så gott det går.

Igår bestämde jag mig helt spontant för att åka på Konstens natt, och jag tänkte att ojoj, nu är jag allt lite wild and crazy som far på Konstens natt fast jag ska jobba dagen efter. Och framför allt spontan var jag, tänk att bestämma det bara sådär.Tills jag insåg att Konstens natt är på torsdag. Kanske det inte är så vidare spontant att boka in något tre dagar på förhand.

Eller ännu värre, här om dagen sa jag att det här med utbytesstudier var en sådan där spontan grej, jag bara sökte och tänkte inte mer på den saken. Det jag i det här fallet tydligen avsåg med spontanitet var att först fundera på utbytesstudier i tio år, sedan bestämma mig för att söka i december 2009, välja vilket universitet jag skulle söka till i januari, söka i februari och ta emot platsen i april. Spontant var ordet.

Missöden och stresstålighet

I helgen hände det som inte får hända. Jag upptäcker att jag på något oförklarligt vis har missat vilken dag the Orientation Days börjar. Jag, norra Europas värsta planerare och kontrollfreak, har blandat ihop datumen. Och flyg, hotell och hostell är redan bokade. Det är först den 22 som det börjar om någon undrade. Inte den 16. Det här bådar ju gott inför en höst ensam ute i stora världen - jag kan inte ens hålla reda på vilken dag skolan börjar!

Men det var samtidigt ett prov på min stresstålighet, och det faktum att det tog mig sammanlagt sju minuter att komma över det här lilla missödet ger mig faktiskt lite hopp inför hösten. Men jag kan inte förstå varifrån denna stresstålighet plötsligt kommit? Kanske är det någon överlevnadsinstinkt som satt in? Tacksam är jag hur som helst, nervös har ju faktiskt varit mitt andra namn i snart 22 år nu. Men i och för sig kan man ju tänka sig att det finns värre saker i världen än ett par lediga sensommarveckor i hjärtat av Europa.